Någon av de närmsta dagarna väntas tillökning i fågelflocken. Det är inte så att vi väntar på att ägg skall kläckas utan vi skall hämta 4 kanarier hos våra fågelvänner (bloggen Fågelperspektiv)

Dessutom har det blivit höststädat hos fåglarna. Så jag passade på att ta några bilder när fåglarna inte var där. De fick vackert vänta utanför och de står nästan på kö för att komma in när allt är klart, men då blir de riktigt försiktiga för då känner de ju inte igen sig riktigt när det blivit ny sand och nya fräscha grenar.

Här är bådda voljärerna inne. Det är ett litet hål uppe i den vänstra voljärens hörne som fåglarna hoppar igenom. Där kan man stänga om man skulle behöva ha någon under särskild uppsikt eller som nu när det kommer nya fåglar då får dom sitta där en eller ett par dagar så dom vänjer sig vid sin nya miljö. Sen öppnar man hålet och de kan flyga ut till de andra sen är det ett likadant fast större hål ut till utevoljären. Så sammanlagt kan dom flyga 11 meter.

Äntligen har jag lurat dom! Det har varit näst intill omöjligt att ta kort på sångparakiterna när dom sitter ihop. Man får gå så nära nätet och då flyger dom sin kos. Men i dag var dom inne och åt så jag stängde snabbt luckan ut och hämtade kameran. Inte så lyckad bild men det får duga. De har verkligen funnit varandra. Hanen matar honan och de följs åt hela tiden. Det är roligt. Tyvärr har en kanarie dött så nu har vi bara en kvar av den sorten men jag hoppas vi kan få från våra fågelvänner i höst.

Hanen sitter till höger. De är så söta ihop men dom gillade inte att bli fotograferade på så nära håll.

Det blev en vacker sångparakithane som fick följa med oss hem.

Han är varken "normalfärgad" eller gul som honan. Just precis nu när jag skall skriva vad färgen heter så har jag tappat minnet.....!!!

Han är i alla fall gul på bröstet och väldigt fin på ryggen med rött insprängt i det gröna.

Ännu har de tu inte "hittat varann" utan honan är ute och han är inne och säger inget så hon vet nog inte om att han finns. Får se när han vågar sig ut eller att hon kommer in. De sitter gärna ute hela dygnet när vädret är så fint.

Vår ensamma sångparakit behöver inte vara ensam så länge till.

Vi köpte henne av en familj som vi träffade på utställningen på Laröd för 2 år sen. De har italiensk vinthund som de då ställde ut. På vägen hem från utställningen hälsade vi på dom i Varberg för att titta på deras fåglar och då köpte vi denna honan till vår hane som då blivit "änkeman".

Nu är det ombytta roller. Vi tog kontakt med samma familj igen i går och då visar det sig att dom har flera sångparakiter till salu både årsungar och såna som är från förra året. Det sistnämnda verkar ju mest intressant eftersom honan är några år nu.

 Så när vi åker hem på söndag från Falkenberg så skall vi till dom. Kul om hon får en partner så snart igen så slipper hon deppa. Hon har ropat lite men inte fått svar. Papegojfåglar är ju väldigt kloka fåglar, även om dom tillhör en mindre variant.

 Vi lät hanen ligga död i voljären någon timme för att hon skulle få tillfälle att se honom död. Jag tror hon förstod då att hon var ensam.

Ja, inte vet jag om jag är ute och seglar när jag säger så men jag tror att det kan vara så.

Har faktiskt gjort så även när det gällt hundarna om jag kunnat. Där tror jag ännu mer att dom då vet vad som hänt.

Man får ju samtidigt inte förmänskliga djuren för i naturen är det naturligt att dom dör, det är ju livets gång och djur har ju naturligtvis inte samma tankar som vi även om dom kan sörja.

Det är bättre att gå på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja!

Vår sångparakithane har "trillat av pinnen" i dag.

Han blev dålig och hängig för två dagar sen och det har bara gått utför så i dag på morgonen fick han somna in. Nu är hans gulvita hona ensam och vi måste försöka få tag på en hane igen för dom skall inte behöva vara ensamma. De är så sällskapliga av sig. Det hjälper ju inte att vi har andra fåglar i samma voljär, hon saknar ju sin "man".

Denna hane som nu dog tog vi hand om för många år sen, kanske 10 år sen och då var han ingen ungdom så han har säkert dött av åldern. Skall ta kontakt med henne som vi fick dom av och höra om hon kommer ihåg vilket år det var som vi fick dom. Man glömmer sånt.

Här vill jag bara testa att ta kort genom nätet till voljären.

Vår sångparakithane.

En av kanariefåglarna.

Det gick ju ganska bra att ta kort så. Inte kan man se att det är ett nät mellan fågeln och kameralinsen, men det gäller att hålla kameran alldeles intill. Inte så lätt om fåglarna är lite skygga.

Ja, det är sångparakit på svenska. Det är en  parakit som lever i Australien, precis som undulater och nymfparakiter. En mycket trevlig fågel som har ett melodiskt läte. Vi fick denna hanen och en hona av en tjej som blivit allergisk. Vi hade dom i flera år tillsammans men så dog honan och då satt den stackars hanen och sörjde och blev tyst. Trots att han hade många andra fåglar runtomkring sig så var han inte glad. Vi tänkte ett tag göra oss av med honom men så träffade vi på en kille på en hundutställning som födde upp alla möjliga sorters fåglar. På hemvägen från utställningen så hälsade vi på hos honom och han hade en gulvit hona som var till salu. Vi köpte henne direkt, trots att vi inte tyckte att den färgen var så fin. Men det var ju inte vi utan hanen som skulle falla för henne. Nu tog det ett bra tag innan det sa "klick". Tänkte först att han också tyckte hon såg konstig ut med den gula färgen men han behövde väl lite tid bara att "tänka över situationen" När han tänkt färdigt så har det bara varit positivt och hanen blev verkligen en pigg och allert fågel igen. De är väldigt härdiga och sitter gärna ute i vinterkylan.

Sent i går kväll upptäckte vi att en kanarie saknades inne.  Vi brukar inte bry oss om det direkt men i går sjönk temperaturen. Vi letade ute i voljären med ficklampa men såg den inte. I dag på morgonen var det minus 14 grader och kanarien saknades fortfarande. Men nu var det lite lättare att leta i dagsljuset. Jodå, där låg hon i ett bo och ruvade! Hon flög upp när vi kom för nära och där låg ett ägg minsann.

Det var inte utan att man började undra hur dom verkligen kan lägga sig ute i sån kyla. Tänk vad instinkterna är starka. Kanarier har sin häckningssäsong nu på vintern men eftersom vi inte föder upp kanarier utan bara har dom så blir det som det blir så att säga. Häckar dom så häckar dom och då får dom klara det själva. Här var det ett gammalt zebrafinksbo som hon tagit i besittning. Nu skulle det ju aldrig kunna kläckas fram en unge i den kylan antar jag så vi tog bort ägget men boet placerade vi i innevoljären så får vi se om hon vill ha det igen eller om hon föredrar att vara ute. Skönt att hon klarat natten i alla fall. Det är många timmar utan mat, för i mörkret flyger de inte, så man kan säga att hon legat från 16-tiden till 8-tiden i dag. Alltså 16 timmar i kylan. Vilken frisksportare!

När kameran ändå var framme och jag var inne i voljären så passade jag på att ta ett kort på våra sångparakiter utan en massa nät i vägen. Hanen är normalfärgad och honan är vit.